Efter lite biotorka blev det så dags att åter bänka sig på Filmstaden - men vad nu? Min favvofåtölj var upptagen! Trots att vi bara var sju pers i salongen ...
Och reklamfilmen var utan ljud, vilket på sätt och vis var skönt. Men efter reklamen  hände ingenting, filmduken låg öde och tom - jag fick gå ut och säga till.
Till slut blev det i alla fall bio:  I skuggan av värmen i regi av långfilmsdebuterande  Beata Gårdeler. Väktaren Eva är heroinmissbrukare på vardagar, och tillbringar helgerna med att tända av, ändå tills hon blir ihop med en polis, då det börjar bli problem att upprättahålla det schemalagda knarkandet.
Här finns poliser, langare, missbrukare, sociala myndigheter - men det blir inte riktigt den film om narkotikaberoende som man skulle kunna tro. Av flera anledningar kommer jag att tänka på Låt den rätte komma in (vampyrfilmen från förra året). Båda filmerna utspelas i kalla och vintriga miljöer och skildrar udda människor på ett sympatiskt och finstämt sätt. Foto och musik gör också sitt till för att förhöja upplevelsen.
Rekommenderas!

Inte sedan filmfestivalen i Göteborg har jag varit på en film som går för utsålda salonger, men nu har det hänt, och det kan väl inte vara alltför svårt att ana vilken film det handlar om - Män som hatar kvinnor efter den första boken i Stieg Larssons Millennium-trilogi. För regin står Niels Arden Oplev, så egentligen är det väl filmen dansk?
Eftersom alla redan har läst boken finns det ingen anledning att uppehålla sig vid handlingen, så jag får koncentrera mig på annat. Som huvudpersonerna. Både Michael Nyqvist och Noomi Rapace fungerar riktigt bra i sina roller, men på något sätt känns karaktärerna nedtonade jämfört med originalen från boksidorna. Filmen är lång, och tempot hålls väl inte uppe hela tiden, men som helhet är det ändå en riktigt hyfsad thriller.

Men det finns en filmatisering av en annan känd bok från senare tid som är överlägsen: Låt den rätte komma in.

Dags för finsk film, vilket sannerligen inte är ofta nu för tiden. De oskiljaktiga av regidebuterande Hanna Maylett visades en enda kväll på en biograf nära mig. Så det var bara att gå dit ...
Filmen visade sig vara ett relationsdrama om två systrars dragkamp om den enes dotter. Eve har varit en frånvarande mor under tio år, men när dottern skadas av en häst på gården, vill Taru, som övertagit både man och dotter från Eve, att hon ska informeras om det som hänt. Och oväntat nog kommer hon på besök, vilket blir inledningen till en bitvis ganska spännande film där det är kvinnorna som står för handlingskraften.

Den i programmet utlovade kortfilmen Aurora fick vi inte se ...

Jag brukar inte gå och se animerad film på bio, men av någon anledning hamnade jag denna kulna snöglopps-söndagskväll på Waltz with Bashir, en israelisk film av Ari Folman, och det var inget jag behövde ångra. Ari träffar en gammal vän på en bar och denne berättar om en återkommande mardröm han sätter i samband med kriget i Libanon för tjugo år sedan. Ari minns själv ingenting av dessa händelser fast han vet att deltog i kriget. Han börjar söka upp bekanta från den tiden och intervjuar dem för att försöka minnas vad som egentligen hände. Allt visas som tecknad film, och det är oerhört skickligt gjort. Färgskalan är dämpat gul-grå-svart, vilket skapar en säregen stämning. Det är helt logiskt att filmen är tecknad, eftersom det handlar om förträngda minnen av plågsamma händelser som man inte vill se klart. Mycket sevärd. 

I går var jag på The Wrestler (regi Darren Aronofsky) och mitt första intryck var "så där". Vid närmare eftertanke har jag dock kommit att revidera upp betyget. Kanske berodde min initiala uppfattning på en negativ inställning till "wrestling", som ju är mera show än sport, eftersom matcherna är uppgjorda och mer eller mindre koreograferade. 
Hur som helst, i den aktuella filmen får vi följa den avdankade brottaren Randy the Ram (Mickey Rourke), vars storhetstid inföll för tjugo år sedan men som numera hankar sig fram som lagerarbetare på vardagarna och i brottningsringen på helgerna. Förutom brottarkollegerna och publiken har han inget som förmår lysa upp tillvaron, utom möjligen ett besök på strippklubben då och då.
Efter en tämligen blodig match med inblandning av diverse verktyg orkar hans utslitna, drogade kropp inte längre, vilket får honom att lägga ner brottningen och i stället försöka hitta ett till ett vanligt liv. Han får jobb i snabbköpets charkavdelning, försöker lappa ihop sin relation till dottern han övergivit, börjar uppvakta en av sina strippbekanta. Men det mesta går snett, och till slut återstår bara att än en gång kliva upp i ringen ... 
Det intressanta är att man känner stor sympati hela vägen för Randy.
Och regissören har verkligen lyckats göra så att man känner sig närvarande i filmen. Trots att det hela är väldigt förutsägbart har man inte tråkigt en sekund på vägen.
Kanske borde Rourke ha fått en Oscar i alla fall ...

Oscarsgalan är över, och det gick som jag hoppades - bästa film och bästa regi till Slumdog Millionaire!
Att Sean Penn skulle få företräde framför Mickey Rourke som bästa manliga skådespelare var logiskt - Penn är obestridligen en större skådespelare än Rourke, detta sagt utan att jag sett deras aktuella insatser ...
Kate Winslet för bästa kvinnliga huvudroll kan jag inte kommentera eftersom jag inte sett hennes film The Reader ...
The Dark Knight har jag sett, och har därför inget att erinra mot valet av Heath Ledger för bästa manliga biroll. Tvärtom.
Att Penelope Cruz skulle erövra statyetten för bästa kvinnliga biroll kom dock som en överraskning för mig, men jag kan bara jämföra med Taraji P Henson i Benjamin Button, och då vinner nog ända Cruz ... 
Priset för bästa utländska film gick till japanska Departures, och man ju kan ju hoppas att den dyker upp på bio så småningom - den handlar om en cellist som blir arbetslös men som hittar ett nytt och lite speciellt jobb, inte i resebranschen som han först trodde, utan något helt annat ...

En illusion har krossats - den svenska filmkritikens nestor Nils Petter Sundgren lystrar ingalunda till namnet Petter. Nej, han är döpt till Nils Henrik Christian läser jag i DN med anledning av hans 80-årsdag. 

Lärdom - ta ingenting för givet.

Dags att åter sjunka ner i den lokala biofåtöljen: Revolutionary Road av Sam Mendes, en veritabel skräckfilm, där det går riktigt illa för familjen Wheeler, spelade av inga mindre än Leonardo diCaprio och Kate Winslet. Det handlar om drömmar som spricker, om livslögner, om förortslivets konformism i 50-talets USA, och kanske framför allt om två människor som är alltför olika varandra för att det ska gå väl ... Den som står för sanningarna i filmen är en psykiskt störd man som genomgått 37 elchocksbehandlingar. Leonardo och Kate går verkligen upp i sina roller och regissör Mendes har lyckats igen när han nu återvänt till den amerikanska förorten - ni minns väl American Beuty? 

Positivt att biosalongen var besatt till så gott som sista plats. Då väljer SF att bara köra filmen några dagar till ...